"Springa, våga springa. Genom döden in i livet.

Springa, våga springa. Genom mörkret in i ljuset."

(Ane Brun - Springa)

Midsommar blev inte alls som jag hade tänkt mig. Tanken var att ta tåget med min och en kompis hund till föräldrarna och umgås med familjen där, sova kvar och åka hem dagen efter. Det slutade dock med att jag fick världens ångestpåslag sent kvällen innan och ställde in allt. Ryggsäcken var packad och ordningsställd, kläder framlagda och en lapp på dörren med saker jag absolut inte fick glömma; som att ge katterna mat, vattna tomatplantan och inte minst när buss och tåg skulle gå.

Jag har svårt att ta mig ur lägenheten, jag behöver ha stöttning bara för att ta mig till psykiatrin och jag skulle inte i min vildaste fantasi ta mig upp på stan själv, ens för att byta buss. Jag blir stolt när jag tar mig bort till Ica Maxi, fyra busshållplatser bort, men jag har oftast inte haft några problem att ta mig till familjen för egen maskin. Men senaste gångerna har jag invaderats av samma känsla som gör att det blir helt omöjligt att ta mig iväg. För min familj kanske det känns eller ser ut som att det bara handlar om lathet, att jag inte bryr mig. Att jag gör det som känns bekvämast, men det är något som jag ständigt brottas med och jag kan inte säga varför det händer.

Midsommarafton spenderades alltså hemma, med hundarna och grubblerierna som enda sällskap. Jag skrev kvällen innan till mina syskon att det inte gjorde något om jag stannade hemma, och visst gör det ont att se alla fira, och sen tänka på att jag sitter här själv. Men det gör inget, för jag är så pass van nu. Senaste åren har jag inte firat jul, inte midsommar. Inte påsk och inte mina födelsedagar. Varför? För jag inte känner att jag passar in, och på senare tid har jag även tänkt på om min egen familj. Jag passar inte in, de är ändå vana med att jag inte kommer så då kvittar det.

När jag var barn och jag bråkade med pappa (vilket hände mer än ofta) önskade jag bara att han skulle komma efter när jag sprang in på mitt rum, smällde igen dörren så resten av lägenheten ekade, och slängde mig på sängen gråtandes. Trösta och krama. Inte säga något utan bara visa att han fanns där. Jag smällde i dörren, grät och väntade men ingen kom. Och när jag gick och la mig på torsdagskvällen och jag satte telefonen på flygplansläge önskade jag bara att någon av mina syskon skulle åka och hämta mig, väcka mig genom att knacka på dörren och ta mig med. Men jag vaknade av mig själv, och på telefonen stod ett meddelande som löd "Det får vara tåget som gäller." Och det går upp för mig att jag nog fortfarande väntar på att någon ska komma efter mig när jag isolerar  mig och inte klarar av att ta mig ut och/eller iväg.

Jag längtar ofta efter att någon ska ta mig under sina vingar. Jag längtar efter att bli tröstad, kramad och att bli älskad.. Och om inte älskad så åtminstone omtyckt. Jag längtar ofta efter att lära mig att våga leka, att våga lita på att någon tar emot mig om jag faller handlöst bakåt. Jag längtar efter någon som kan hålla mig om axlarna när jag spänner mig och känner mig otrygg ute. Jag längtar efter att skratta med någon så tårarna sprutar. Men inte minst längtar jag efter att få vara i ett sammanhang med någon eller några och känna att jag passar in, där jag inte ens behöver fundera på om jag passar in. Men det känns bara så sjukt långt bort.. 

[..] I find myself longing for change

And in the bad times I fear myself
[Lady Gaga - Shallow]

Det sköljer över mig. Känslan av meningslöshet och maktlöshet.
Hur orkar man komma tillbaka när man hamnat så långt ner? Det känns helt överväldigande när jag i dagsläget inte ens klarar av att ta mig ur lägenheten utan stöttepelare. Och för varje deadline jag missar sjunker jag ytterligare en liten bit ner. Och självföraktet på det. 

Jag vill inte erkänna det, skulle nog inte säga det högt, men känslan av att det inte finns någon utväg än döden vill inte släppa taget. Och jag vet inte vilket som är värst, all ångest och meningslöshet eller alla tankar på döden som jag inte kommer ifrån. Det är iallafall tur att jag har djuren, mitt ansvar i livet. Jag kan åtminstone inte lämna dom för vem skulle ta hand om dom om inte jag. Dom ska väl inte behöva avlivas, dö, för att jag väljer den vägen. Det om något är inte rättvist. 

Jag har alltid sån prestationsångest varje gång jag ska skriva en text, och därför har det inte blivit något på så länge. För det blir inte bra, inte bra nog eller så tröttnar jag mitt i en text, blir sur och raderar det istället.


Tänk om jag istället bara skulle skriva utan att fundera om någon annan skulle läsa, och se vart det skulle leda mig. Det är mycket i huvudet nu så behovet finns att skriva lite på bloggen, men det är en stor mur av självkritik som blockar mig.. Så jag kör bara, och ser vart det barkar...

... Och så tog det stopp igen, haha..

No need to imagine, 'cause I know it's true

They  say "all good boys goes to heaven"

But the bad boys bring heaven to you

[Julia Michaels - Heaven]

Fast snälla lilla Elin, vad hade du förväntat dig egentligen? Att det skulle vara annorlunda när du öppnade upp, och började visa - känna - dina känslor? Att ditt hjärta och ditt inre inte skulle bli pepprad och saltad på? Har dina tidigare erfarenheter inte lärt dig någonting? Trodde du på allvar att det skulle vara alldeles glowy, glittrigt, fint och mjukt? Men vakna lilla gumman, du kommer aldrig komma dit, det är bara en av dina fåniga drömmar. Något som inte kommer slå in och som inte existerar i din slutna lilla värld.

Se så, upp med garden, fram med nävarna nu. Se så, skärp dig och sluta få glitter i dina ögon, det är ingenting för dig, är det förstått? Det är dags att du på allvar börjar inse att det inte finns "någon för alla", för det gör det uppenbarligen inte. Du. Kommer. Inte. Hitta. Någon. Försök att få in det i din lilla korkade hjärna. Så sluta tycka synd om dig själv, sluta upp att deppa. Varför få upp hoppet för något som inte existerar? Du vet det, du har varit här förut och det blir varken bättre eller förändras. Titta dig själv i spegeln, du kan på allvar inte ha trott något annat ens för en sekund.

Du kommer uppenbarligen komma i kontakt med människor som vill utnyttja din kropp, kanske till och ge dig en fin stund. Kom bara ihåg att det bara är för stunden. Du är en såndan person som kan förbrukas och som man går vidare ifrån sen. Inse det, för din egen skull. 

* * *

Som att hoppa från treans trampolin. Ta sats, våga. Ta klivet och sen, innan man vet ordet av, omslutas av allt vatten. Men till skillnad från strävt plast mot fötterna inför hoppet istället våga ta det mentala klivet, våga Göra utan att titta tillbaka. Och istället för att kämpa sig upp till ytan och syret bara våga fortsätta sjunka. Sjunka ner i en djup sömn istället för att simma uppåt. Somna istället för att fortsätta kämpa.

En sån djup sömn som när man sövs ner inför en operation. Med den avgörande skillnaden att man inte kommer vakna upp och tro att det bara gått en kort stund. Den sömn utan varken känsla av den egna kroppen eller drömmarna under allt som sker med ens kropp. Bara försvinna, sluta existera, sluta känna. Kopplas bort från den egna kroppen utan möjlighet att öppna ögonen igen. Någonsin.

Jag hade inte behövt oroa mig för konsekvenserna, så som jag alltid oroar mig för efterdyningarna av mina vanliga handlingar.Så som jag oroar mig för vad som ska hända, och vad som ska sägas, när jag publicerat den här texten. Jag hade inte behövt oroa mig för konsekvenserna, för jag hade inte varit kvar för att stå till svars för dem.
    Bara jag kunde hitta modet, kunde försonas med tanken på att inte existera. Försonas med tanken på att inte få veta hur det gick efteråt. Försonas med tanken på att all oro och alla tankar kommer sluta existera i samma stund som jag göra det. Lita på att allt äntligen är över.

Bara jag kunde försonas med tanken på att säga ett sista farväl utan möjlighet att kunna vända mig om en allra sista gång.

* * *

Idag känner jag mig på gränsen. Jag blundar och låter vattnet strila nerför mitt hår. Andas in genom näsan, hålla andan. Jag öppnar ögonen och tittar nerför ett stup. Jag står på en ljusgrå klippa, och jag vet att det bara krävs ett steg till och jag svävar. Andas ut genom munnen.
    Jag höjer ansiktet och låter vattnet strömma nerför mitt ansikte, över mina slutna ögon. När slutade jag tycka att det är obehagligt att få vatten direkt i ansiktet? Jag vet egentligen svaret. Andas in genom näsan, hålla andan. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Andas ut genom munnen.
    Repetition; Jag tittar ner och låter vattnet strila nerför mitt hår. Jag blundar. Andas in. Håller andan. Jag för blicken från stenen jag står på och kollar ut över ömsom färgstark, ömsom mörk skog. Blått hav, skuggiga berg och rosa himmel. Ett steg och jag kommer förena hav med himmel. Jag kommer kunna känna alla skogens alla växter kittlandes mot mina fötter och hur berget lyfts från mina axlar. Ler jag? Är jag lugn? Är jag säker? Andas ut.

Jag kollar upp, rakt in i strålarna av vatten. Det svider och jag bryr mig. Jag bryr mig om att jag inte bryr mig. En del av mig vill krama om mig där jag står naken i ett nedsläckt, låst badrum. En annan del, som är starkare än den andra, vill slå, sparka, skrika. Jag vill stå här, gråta och låta sorgen och förtvivlan rinna av mig. Jag vill gråta, tvåla in och skrubba bort det yttersta lagret av mig själv. Jag vill slå huvudet i väggen, slå med blöta händer över hjässan. Varför vill jag bestraffa?
    Jag låter mina knän möta golvet, låter pannan hamna i samma grundnivå. Jag håller händerna om huvudet. Hålla andan. Jag låter känslorna bråka i min bröstkorg. Bråka, slåss. Tillfoga skada. Men gråt då för helvete. Ett slag över tinningen. Ett till. Fitta! Ett slag till, och ett till. Andas ut. Jag kniper ihop ögonen, om jag gör det tillräckligt hårt, tillräckligt intensivt kanske jag försvinner. Likt vattnet som virvlar jag ner i avloppet och försvinner. Om jag bara hoppas, tror och inte öppnar ögonen för något, så kanske jag svävar. Om jag bara.. Andas ut.

Sommaren är snart över och jag har snarare tagit två steg bak än ett steg fram sedan den började. Ensamheten är betydligt mer påtaglig, tystnaden mer ekande. Skriken i mitt huvud mer högljudda och såren på min kropp snarare bortdomnade än en svidande påminnande om mitt miserabla Jag. Mitt värdelösa, misslyckade Jag.
    Ibland skäms jag över mina egocentriska tankar. Som när jag funderar över hur lång tid det skulle ta innan någon ens kom och tänka på mig om jag försvann, om jag bara slutade att höra av mig och inte syntes till på t ex sociala medier, som egentligen är den enda sociala plattform jag använder idag. Jag brukar tänka på hur lång tid det skulle ta innan någon hittade mitt ruttnande lik och mina hungriga katter om jag skulle få för mig att ta livet av mig, och faktiskt lyckas. Om någon ens skulle bry sig innerst inne. Eller om min existens bara gör allt så mycket värre, jobbigare för alla jag har omkring mig.
    Fast jag vill i ärlighetens namn inte dö. Förr sa jag att jag var för nyfiken för att vilja dö. Jag är osäker på det nu, men det är någon annat som håller mig kvar. Katterna? Familjen? Hoppet? Hur som helst vill jag inte att det ska ta slut, jag vill bara... Att det ska pausas en stund. Jag skulle vilja sluta finnas för ett par månader. Kalla det återhämtning eller vad du vill, men jag är så fysiskt trött att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.

Jag har varit utan internet och telefon i, i skrivandets stund, fem och ett halvt dygn. Tre personer har vetat om att jag skulle "försvinna" ett tag, men resten? Allvarligt talat och jag kanske låter hemsk och egoistisk, men bryr sig ingen? Är det verkligen ingen som märker något? Jag har hoppats in i det sista att min ensamhet bara skulle vara en inbillad känsla, något jag borde vifta bort när motsatsen visas för mig. Hade jag fel? Jag vet att alla har sina egna liv att ta hand om, egna familjer och egna problem. Jag må ha min offerkofta snärjd runt mig likt en tvångströja, men jag är besviken. Jag hade önskat mer.

Hur kunde livet bli såhär? När blev jag såhär ensam? Vad har jag gjort för att förtjäna att vara såhär ensam? Jag kan inte se det på något annat sätt än onormalt. Hur kan man gå en hel vecka utan någon som helst mänsklig kontakt? sex dygn. Är det inte ganska sjukt?